Slobodzianeks ”Vår klass: historia i XIV lektioner”

Hur gör man teater av det obehagliga, av minnen och lögner, av en nations och ett samhälles tragedier? Ett svar på denna fråga ger den polske dramatikern Tadeusz Slobodzianek som med pjäsen ”Vår klass – historia i XIV lektioner” skildrar det svåraste och mest smärtsamma. Platsen är en by i Polen och berättelsens kärna utgörs av en händelse under andra världskriget då ortens judar, halva invånarantalet, förnedrades och slutligen stängdes in i en lada som eldades upp. En massavrättning färgad av politiska motsättningar, antisemitism och ett pågående krig och med den andra halvan av byns befolkning som gärningsmän eller tysta vittnen. Texten ger oss en mångfald av röster och berättelser som tillsammans skapar en omväxlande dramaturgi. Vi lär känna dessa personer i deras mest förtvivlade och sårbara ögonblick, som levande och som döda. Pjäsen blir därför också något större än ett mångstämmigt vittnesmål – den blir en historia om hat, avundsjuka och ondska men också om kärlek och en gnutta hjältemod. Och om sanningens vindlande vägar genom historieskrivningen och nyhetsrapporteringen. För det är just detta den andra akten berör om hur vittnen tystas, maktens ointresse och människors förmåga eller vilja att glömma och anpassa sig efter nya omständigheter. Det är en omöjlighet att skaka av sig denna pjäs som försätter publiken i ett rannsakningens tillstånd om vem vi är och vad vi skulle ha gjort om vi var där? Men kanske vi är där, kanske vi också är tysta vittnen som blundar för de omständigheter vi har inom vårt synfält?

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *