Urbanologi

Läser Lefebvre Staden som rättighet och fastnar i språkets vindlande gångar. Sten Gromark beskriver stilen väl i efterordet:

Det ska inte förnekas att Henri Lefebvre är rätt arbetsam att läsa. Han skriver i en tradition som är ovan för en svensk publik. Den franska akademiska diskursen är subjektiv, abstrakt och associativ där den anglosaxiskt inspirerade svenska motsvarigheten är objektiverande, tydligt disponerad och noggrant belagd: och Lefebvre utnyttjar formens möjligheter till det yttersta.

Lefebvre rör sig kring den urbana problematiken och den verklighet som han kallar för ”urbanismen” en social praktik – en verksamhet – där politiska strategier blandas med teoretiska element. Mottot som ju också är titel på skriften: staden som rättighet tål att tänkas på. Vem är inkluderad i staden idag? Vem har rätt till staden?

Arkitektur i demokratisk hastighet

Om arkitekturen brukar man säga att den materialiserar idéer och behov. Gotiska katedraler berättar om medeltidens religiösa föreställningsvärld medan handelshuset i Visby berättar om den ekonomiska och sociala verkligheten vid samma tid. Funktionalismen spred sig från kontinenten till provinsen och pekade ut en ny era där de historiska referenserna inte längre var nödvändiga i arkitekturen utan istället var frågor som hygien, rationalisering och funktion de viktiga. Blicken riktades framåt på 1930-talet – en ny arkitektur för en ny tid. Var riktar vi blicken idag?

Tillväxthorisonten förefaller vara vårt mål allena; bli större, bli fler, bli rikare, bli attraktivare, bli snabbare. Tillväxtsamhället har avlöst välfärdssamhället och vi rusar tillsammans mot hägringen i fjärran där visioner och målbilder flockas kring invånarantal, höga hus, shoppingareal, parkeringsplatser och fastighetspriser. Frågan är bara hur detta kommer att förkroppsligas i arkitekturen ­– ett Babels torn eller ett så generellt hus med så otydliga väggar att det försvinner av sig själv i horisonten?

Förslag på lösning. Vi struntar i tillväxten och diskuterar stadens rum här och nu istället. Vad vill vi att stadsrummet ska uttrycka och innehålla? Vilka alternativ finns och vad är konsekvenserna? Vikten av att förankra nya inslag av arkitektur eller rivningar i staden går inte att förringa. Det handlar inte om att övertala och propagera, lika lite som det handlar om att bevara eller inte, utan istället om att våga prata arkitektur och stadsrum i en mer demokratisk hastighet.