Slobodzianeks ”Vår klass: historia i XIV lektioner”

Hur gör man teater av det obehagliga, av minnen och lögner, av en nations och ett samhälles tragedier? Ett svar på denna fråga ger den polske dramatikern Tadeusz Slobodzianek som med pjäsen ”Vår klass – historia i XIV lektioner” skildrar det svåraste och mest smärtsamma. Platsen är en by i Polen och berättelsens kärna utgörs av en händelse under andra världskriget då ortens judar, halva invånarantalet, förnedrades och slutligen stängdes in i en lada som eldades upp. En massavrättning färgad av politiska motsättningar, antisemitism och ett pågående krig och med den andra halvan av byns befolkning som gärningsmän eller tysta vittnen. Texten ger oss en mångfald av röster och berättelser som tillsammans skapar en omväxlande dramaturgi. Vi lär känna dessa personer i deras mest förtvivlade och sårbara ögonblick, som levande och som döda. Pjäsen blir därför också något större än ett mångstämmigt vittnesmål – den blir en historia om hat, avundsjuka och ondska men också om kärlek och en gnutta hjältemod. Och om sanningens vindlande vägar genom historieskrivningen och nyhetsrapporteringen. För det är just detta den andra akten berör om hur vittnen tystas, maktens ointresse och människors förmåga eller vilja att glömma och anpassa sig efter nya omständigheter. Det är en omöjlighet att skaka av sig denna pjäs som försätter publiken i ett rannsakningens tillstånd om vem vi är och vad vi skulle ha gjort om vi var där? Men kanske vi är där, kanske vi också är tysta vittnen som blundar för de omständigheter vi har inom vårt synfält?

 

Nina+Josette=sant

Nina Simone. Jag lyssnar och läser om hennes liv och kamp. Kamp för svartas rättigheter och kamp för kvinnors rättigheter. Det svänger:

And now we got a revolution
Cause I see the face of things to come
Yeah, your Constitution
Well, my friend, its gonna have to bend
I’m here to tell you about destruction
Of all the evil that will have to end.
Some folks are gonna get the notion
I know they’ll say I’m preachin’ hate
But if I have to swim the ocean
Well I would just to communicate
Its not as simple as talkin’ jive
The daily struggle just to stay alive
Singin’ about a revolution
Because were talkin’ about a change
Its more than just evolution
Well you know you got to clean your brain
The only way that we can stand in fact
Is when you get your foot off our back

­(Revolution, 1969)

Josette Bushell-Mingo spelar, sjunger, gör Nina Simone OCH sig själv i föreställningen ”Nina – a story about me and Nina Simone”. Och det glöder guldkantat om framförandet. En monolog men också en show som ifrågasätter dödandet av svarta, rasism och samhället då och nu. Fortsätt kampen.