Urbanologi

Läser Lefebvre Staden som rättighet och fastnar i språkets vindlande gångar. Sten Gromark beskriver stilen väl i efterordet:

Det ska inte förnekas att Henri Lefebvre är rätt arbetsam att läsa. Han skriver i en tradition som är ovan för en svensk publik. Den franska akademiska diskursen är subjektiv, abstrakt och associativ där den anglosaxiskt inspirerade svenska motsvarigheten är objektiverande, tydligt disponerad och noggrant belagd: och Lefebvre utnyttjar formens möjligheter till det yttersta.

Lefebvre rör sig kring den urbana problematiken och den verklighet som han kallar för ”urbanismen” en social praktik – en verksamhet – där politiska strategier blandas med teoretiska element. Mottot som ju också är titel på skriften: staden som rättighet tål att tänkas på. Vem är inkluderad i staden idag? Vem har rätt till staden?

Slobodzianeks ”Vår klass: historia i XIV lektioner”

Hur gör man teater av det obehagliga, av minnen och lögner, av en nations och ett samhälles tragedier? Ett svar på denna fråga ger den polske dramatikern Tadeusz Slobodzianek som med pjäsen ”Vår klass – historia i XIV lektioner” skildrar det svåraste och mest smärtsamma. Platsen är en by i Polen och berättelsens kärna utgörs av en händelse under andra världskriget då ortens judar, halva invånarantalet, förnedrades och slutligen stängdes in i en lada som eldades upp. En massavrättning färgad av politiska motsättningar, antisemitism och ett pågående krig och med den andra halvan av byns befolkning som gärningsmän eller tysta vittnen. Texten ger oss en mångfald av röster och berättelser som tillsammans skapar en omväxlande dramaturgi. Vi lär känna dessa personer i deras mest förtvivlade och sårbara ögonblick, som levande och som döda. Pjäsen blir därför också något större än ett mångstämmigt vittnesmål – den blir en historia om hat, avundsjuka och ondska men också om kärlek och en gnutta hjältemod. Och om sanningens vindlande vägar genom historieskrivningen och nyhetsrapporteringen. För det är just detta den andra akten berör om hur vittnen tystas, maktens ointresse och människors förmåga eller vilja att glömma och anpassa sig efter nya omständigheter. Det är en omöjlighet att skaka av sig denna pjäs som försätter publiken i ett rannsakningens tillstånd om vem vi är och vad vi skulle ha gjort om vi var där? Men kanske vi är där, kanske vi också är tysta vittnen som blundar för de omständigheter vi har inom vårt synfält?

 

Nu dog du!

Läser Sven Lindqvists ”Nu dog du: Bombernas århundrade” och går vilse i dispositionen.

Men i begynnelsen var alltså bomben. Den började användas i krig ungefär samtidigt som krutets kemiska formel först publicerades 1044.

Det gör ingenting. Jag kommer tillbaka, söker nya irrvägar och har till sist fått med varje kortkapitel, inalles 400.

Den första bomb som fälldes från flygplan exploderade i en oas utanför Tripoli den 1/11 1911.

Bombens (idé)historia innehåller kolonialism, folkmord och inte minst rasism. Och den är inte färdigskriven.

BRÖST på Kvinnohistoriskt museum

Det är ett laddat ämne och inte minst när olika generationer höjer rösten och berättar om sina erfarenheter av BRÖST blir det tydligt hur tiderna förändras. Från 50-talets toppiga bröstmode där kroppen stängdes in i ärvda bysthållare som man inte talade om till behå som brändes och toplessmode. Fotografen Elisabeth Ohlson-Wallin har tagit bilderna som visas i utställningen. Kända kvinnor i olika ålder håller en svartvit bild av sina bröst framför sig. De är snygga, välsminkade och framför allt påklädda och håller stolt upp bilden framför bröstet.

Det är smart gjort och kan sammanfattas med ett ord: STOLTHET.

Arkitektur i demokratisk hastighet

Om arkitekturen brukar man säga att den materialiserar idéer och behov. Gotiska katedraler berättar om medeltidens religiösa föreställningsvärld medan handelshuset i Visby berättar om den ekonomiska och sociala verkligheten vid samma tid. Funktionalismen spred sig från kontinenten till provinsen och pekade ut en ny era där de historiska referenserna inte längre var nödvändiga i arkitekturen utan istället var frågor som hygien, rationalisering och funktion de viktiga. Blicken riktades framåt på 1930-talet – en ny arkitektur för en ny tid. Var riktar vi blicken idag?

Tillväxthorisonten förefaller vara vårt mål allena; bli större, bli fler, bli rikare, bli attraktivare, bli snabbare. Tillväxtsamhället har avlöst välfärdssamhället och vi rusar tillsammans mot hägringen i fjärran där visioner och målbilder flockas kring invånarantal, höga hus, shoppingareal, parkeringsplatser och fastighetspriser. Frågan är bara hur detta kommer att förkroppsligas i arkitekturen ­– ett Babels torn eller ett så generellt hus med så otydliga väggar att det försvinner av sig själv i horisonten?

Förslag på lösning. Vi struntar i tillväxten och diskuterar stadens rum här och nu istället. Vad vill vi att stadsrummet ska uttrycka och innehålla? Vilka alternativ finns och vad är konsekvenserna? Vikten av att förankra nya inslag av arkitektur eller rivningar i staden går inte att förringa. Det handlar inte om att övertala och propagera, lika lite som det handlar om att bevara eller inte, utan istället om att våga prata arkitektur och stadsrum i en mer demokratisk hastighet.

Bergmans och Bogarts Casablanca idag

Ingrid Bergman och Humphrey Bogart är filmen Casablanca. Casablanca är filmen som lockar till staden Casablanca. Den största staden i Marocko som egentligen aldrig syns i filmen. Ett studioarbete, en hollywoodfilm om krig och kärlek inspelad mitt under andra världskriget. Om ödets ironi:

Of all the gin joints in all the towns in all the world, she walks into mine.

Och om krigets obarmhärtighet. Mårten Blomkvist (DN) skriver om filmens aktualitet:

http://www.dn.se/kultur-noje/casablanca-mer-aktuell-an-nagonsin/

Nina+Josette=sant

Nina Simone. Jag lyssnar och läser om hennes liv och kamp. Kamp för svartas rättigheter och kamp för kvinnors rättigheter. Det svänger:

And now we got a revolution
Cause I see the face of things to come
Yeah, your Constitution
Well, my friend, its gonna have to bend
I’m here to tell you about destruction
Of all the evil that will have to end.
Some folks are gonna get the notion
I know they’ll say I’m preachin’ hate
But if I have to swim the ocean
Well I would just to communicate
Its not as simple as talkin’ jive
The daily struggle just to stay alive
Singin’ about a revolution
Because were talkin’ about a change
Its more than just evolution
Well you know you got to clean your brain
The only way that we can stand in fact
Is when you get your foot off our back

­(Revolution, 1969)

Josette Bushell-Mingo spelar, sjunger, gör Nina Simone OCH sig själv i föreställningen ”Nina – a story about me and Nina Simone”. Och det glöder guldkantat om framförandet. En monolog men också en show som ifrågasätter dödandet av svarta, rasism och samhället då och nu. Fortsätt kampen.

Faslane av och med Jenna Watt

Jag lär mig något nytt. Går på kulturterapi. Lyssnar (och ser) Jenna Watt från Skottland framföra sin monolog ”Faslane” på Bildmuseet i Umeå. Om pågående kärnvapendebatt, om aktivism, om familjeband och inte minst om Faslane:

Faslane ligger sex mil från Glasgow och är hem för Storbritanniens kärnvapenprogram. Fyra u-båtar är utrustade med åtta missiler och 40 stridsspetsar. Varje stridsspets anses vara åtta gånger så kraftfull som atombomben som fälldes över Hiroshima 1945.

Jag minns 70-talet, debatten om kärnkraft och jag var tillräckligt gammal för att förstå kapprustning och mardrömma om tredje världskriget. Vi är tillbaka där. Samtidigt som monologen pågår talar Sveriges ÖB om att försvaret saknar miljardbelopp. För att höja försvarsförmågan. Rädslan smyger fram. Läs på, lär mer, tänk själv. Varför utökad fordonsflotta, utbyggd underrättelseverksamhet och mer övningsverksamhet?  Jenna Watt hjälper till med svaren men rädslan fortsätter att smyga.

Wåhlstrand botar tid som rusar

 

Om ni som jag bär på känslan av att tiden rusar så finns det ett sätt att lugna och sakta ner. Sök upp ett verk av den svenska konstnären Gunnel Wåhlstrand och sjunk in i bilden genom att slå bort tanken att det är ett fotografi och följ istället konstnärens arbete med tuschen. Minutiöst, tålmodigt och långsamt bygger hon upp motiven med tuschlaveringar. En teknik som förutom ett snabbt handlag också kräver förståelse för hur tuschet reagerar med vatten och papper.

Wåhlstrand (född 1974) är uppvuxen i Borås och utbildad vid Dômens konstskola i Göteborg och Kungliga Konsthögskolan i Stockholm. Den tyske konstnären Gerhard Richter och Vija Celmins från Lettland är två inspirationskällor när det kommer till den fotorealistiska tradition som Wåhlstrand arbetar i.

Just nu visas en retrospektiv utställning med Gunnel Wåhlstrands verk från tidigt 2000-tal och framåt på Magasin III i Stockholm. Om detta kan man läsa mer här: Gunnel Wåhlstrand på Magasin III